RECENSION I EXPRESSEN 4 okt 2020.

De flesta av oss har nog en arg tant i barndomens persongalleri. Eller en ilsken gubbe. Vederbörande är alltid ensam, och irriterad på minsta lilla. Som vuxna lär vi oss förhoppningsvis att tant- och gubbilskan egentligen är förtvivlan. Över att vara just ensam, och snart död. I Simon Jannerlands ”Arga tanten i vårt kvarter” lever barngänget ett lagom äventyrligt barnliv – men ibland måste de ta genvägen genom sin arga tants trädgård, och då kan man få sin slangbella avbruten, sin frisbee konfiskerad – eller ännu värre. Det sägs att arga tanten äter kattungar. Korvar gör hon i alla fall, det kan man se genom fönstret. Hon ser arg ut då också.

Det fina med den här boken är att den är uppdelad i akter, som en teaterpjäs, och mellan akterna får vi små sånger, med noter och allt. Jannerland har sprängt den vanliga barnboksmallen med tokerier och grundfärger, och ansträngt sig minutiöst med varje detalj.

Färgerna är höstens – gråt och eld, och illustrationernas uttryck rör sig i vacker balansgång mellan vardag och vilda drömperspektiv. Och den självklara slutpoängen, att tanten faktiskt heter Siv, har en historia och är en känslig själ, slarvas inte över. Bokens pappafigur, som till sist blivit arg tillbaka, får dåligt samvete, och barnen tröstar honom. 

Så blir de förment svaga, barn och tanter, hjältarna i sagan, och den omnipotenta föräldern får ta och stämma ned tonen några snäpp. Den sista sången heter ”Höstpsalm”: ”De är nog kloka, de gamla träden -/nåt tar slut, nåt börjar om/ Med tid att rotas, tid att blomstra,/ att fälla löv och dö nån gång.” 

Ja, vi hör ihop – de nya med de snart upplösta, de ensamma med dem som har någonstans att höra hemma. Här får barnen något så ovanligt som en bok med enkelt sorgsen, men försonande, klangbotten. En bok att läsa, och sjunga, om och om igen.

/MARTINA MONTELIUS